Eftergymnasiala studier del 2: Student-drömmar

Jag kan inte komma ihåg när det började, mina föräldrars läsa på universitet mantra. Det var viktigt att få bra betyg så att man kunde läsa vidare till exakt det man ville. En mycket klok tanke kan jag tycka. Men för mig var det inte bara plugg och att man skulle bli behörig någon yrkesroll utan även att man skulle bli en ny, bättre människa med nya fantastiska vänner som man skulle göra magiska saker med och leva lyckliga i alla sina dagar med.

Någon har romantiserat studentlivet. Det är min slutsats. Liksom jag har ändå pluggat i tre omgångar. Första gången var värst. Jag kom från Naturbruksgymnasiet i Burträsk och kastades in i en nischad nöjes företagsekonomi linje. Jag kunde inga av de sociala reglerna. Tydligen så var man mjäkig om man var trevlig osv. Det kändes som att komma till en annan värld. Som grädde på moset så hade jag och Emme lägenhet långt utanför Hultan vilket gjorde det besvärligt att "komma in". För tydligen måste man hänga mycket för att bli bra vänner. Jag valde hästarna den gången. Studierna kändes flummiga och som något man kunde klara sig utan för att utföra tilltänkt yrke.
Jag kom hem och började min hästfysioterapeut utbildning. Där tänkte jag att kanske skulle det vara lättare att få vänner när man har ett gemensamnt intresse. Istället blev jag skadad för livet(med glimten i ögat ladies), jag skulle hädanefter alltid vara rädd för hästfolk. Alla på utbildningen var vansinnigt besserwissriga, varje samtal blev alltid en duell om vem som kunde mest, gjorde man inte si eller så var man idiot och jag kände mig kassast i världen samt livrädd. Jag menar shit, ska man skita i hästarna då och släppa ut dom på fjället om allt bara är skit? Ska bara högt utbildade hästviskare få ha häst? Man måste väll ändå få lära för att bli bättre? Nej det var inte roligt, jag slutförde utan slutprov då jag tyckte jag var så jävla kass.
Iochmed att hästfolk verkade vansinniga och att man skulle vara Häst-einstein för att kunna hålla på med djuren så tänkte jag att det var nog något annat ändå. Jag skulle behöva få bli en bättre, nyare människa som hittade sin plats i livet. Så jag stack till Kalmar och efter första dagen visste jag att det var skit. Men den här gången fanns det trevliga människor, fantastiska, roliga och intressanta människor. Trots det hittade jag inte min plats, studierna kändes sådär. Inte svårt, men inte motiverande eller inspirerande. Jag blev sjuk.. hittade inte min plats någonstans. Skulle det vara så i 50 år till, skulle jag aldrig få ha magiska upplevelser med goda vänner. Jag var så låst i den romantisering och det livs idealet att jag tömde mig själv. För jag passade ju inte där.
Nu kan jag se att jag har haft och kommer ha "magiska stunder" med mina fina vänner. Jag älskar mina vänner och är så tacksam över att dom är i mitt liv. Jag har också lärt mig att ingen annan kan eller får påverka vad jag tycker är roligt och vad jag vill hålla på med under mitt liv. Jag sätter upp mål själv och jag gör det på min nivå. Och det är okej. Det är okej att göra annorlunda. Det är okej att vara annorlunda.

Eftergymnasiala studier del 1: Partyprinsessan

Det är snart 3 år sedan jag snubblande hämtande mitt slutbetyg och åkte på flaket med plakatet i näven genom byn som vi älskar att hata. Man skulle känna frihet och äventyrslust, så var det bara. Så var det sagt. Jag kände förvirring. Under hela mitt liv hade jag haft hästarna. Hästarna och skolan. Så efter att skolan tog slut bestämde jag mig för att hästar och Hanna Jönsson inte var meant to be. Kanske fanns det ett annat liv som var mitt. Där jag skulle passa perfekt, det skulle vara lite soligare, jordgubbarna lite sötare och rosa liter mer rosa. Nu i efterhand vet jag bättre, men jag tänkte ändå dela med mig om 3 stormiga år. Mina eftergymasiala studier som höll på att sluta riktigt jävla illa.
Del 1: Partyprinssesan
Att vara riktigt jävla dyngfull är för mig som det är för endel att gå till kyrkan, att komma till en fristad där man får syndernas förlåtelse och vägledning. Nåja, vägledningen var oftast suddig och på alla fyra men ingenting kändes svårt och hopplöst. I fyllemansland var jag  president och prinsessa. Försmaken för livet som kalaspingla kom under 3 veckors bartenderutbildning ungefär 2 månader efter studenten. Men festen brakade lös på allvar våren 2010 efter att jag kommit hem från Hultsfred. Kvällarna blev så många och så suddiga så de flöt ihop till en. Jag kommer kanske ihåg en eller två festkvällar från 2010. Jag valde bort en tävlingsdag och söp nästan bort mitt förhållande istället. Att få dränka sig själv, det var lockelsen. All kritik och självhat bubblade bort med kolysran i groggarna. Vem brydde sig om hur man såg ut, försökte man se sig i spegeln var det ändå två versioner som glimtade tillbaka. Var det bara elände? Tänker ni då. Nej självklart inte men anledningen var eländig och självdestruktiv. Framför allt feg. Men visst under alla fylleslag träffade man de mest orginella människor man kan tänka sig och det var endast under de kvällarna som jag kunde nå lyckan. Det var bara att plocka ner den. Eller dricka upp den.
Ett liv som partyprinssea målas upp som äventyrligt, lite creddigt och för människor som inte sitter på soffan och fredagsmyser. Man är lite mer, lite roligare, lite mer spännande. Ja ni fattar galoppen. Men festen tar slut och då sitter man där med sin olycka, sin ångest och lite spritfet. Och lyckas man inte bli kalas utan att man får dras med den elaka slynan i ens huvud som hatar en mest av allt, hela kvällen. Då kommer sneingen. Man märker att dansgolvet är tillför tjejer som likaväl kunde varit nakna och killar runtom som drar i kuken tills sen blir röd. Det är en köttmarknad utan desslike. Det var det ända jag kunde se tillslut och där såg jag inte min plats. Så när jag visste vad som förväntades av mig ute på krogen kunde jag inte längre dränka mig i sprit. Jag blev bara fetare och fattigare. Mitt paradis var uppdrucket. Räddningen kom våren 2011 då jag flyttade bort från alla de förväntningarna och idealen. Om jag hade gjort annorlunda, om jag har vansinnig ångest över min tid som okrönt partyprinsessa? Nej, jag hade kul. I världen jag levde i då hade jag roligt tills allt kom ikapp mig. Det var inte min värld, så är det bara. Men utan den hade jag inte varit där jag är idag, kanske hade jag inte varit jag.