de där stunderna ni vet..

som t.ex. när man tränat stenhårt(sådär så man är alldeles krokig redan halvvägs in i passet), får belöna sig med en svalkande dusch och sedan kasta sig i säng med en fanta och en romantisk komedi( I mitt fall "The wedding date"). Det är de stunderna som gör så mycket som man kanske inte uppskattar tillräckligt.
Smärtan då? tänker ni. Den försvinner aldrig helt, man gör bara plats för den.

Nattvakar.

Helgen har varit bra, utgång och bakis/hockey lördag. Men trots det så har jag mått mindre bra. Blev sjukskriven ytterligare och skärvorna av det som brukade vara jag blänker i februarisolen. Alla har bagage, så långt har jag kommit, när jag var yngre kunde jag inte se det. Jag trodde att det fanns dom som var lyckliga och obekymrade. Bagagefria helt enkelt. Alla har bagage, och det väger olika för alla. Men det är bara just den individen som vet vad just den har i bagaget och hur mycket det väger. Ingen utifrån kan värdera det. Punkt. Skillnaden då mellan de som vi i extrema fall brukar kalla för rosa och luddiga, som klappar händerna när de blir glada och tjuter när de kramas. Dom som kan vara sådär lyckliga som vi vill och kanske därför gör vi oss löjliga över dom. Skillnaden är att ha bagage och att vara trasig. Att vara trasig är inget man väljer och när man väl går sönder märker man det nog inte ens, inte till en början. Det är som att vara i svartvatten och inte veta vad som är upp eller ner. Känslan av att inte vara hel längre finns det inte ord till. Tillslut så ser man sprickorna, hur det saknas bitar och bildar tomma, svarta, kalla hål. Man försöker fixa det, men någonstans på vägen har man tappat en del av sig och den kommer aldrig bli sig lik igen. Det gör mest ont. Att inte kunna bli hel igen. Att leva med den insikten.