hanna

Någon har romantiserat studentlivet. Det är min slutsats. Liksom jag har ändå pluggat i tre omgångar. Första gången var värst. Jag kom från Naturbruksgymnasiet i Burträsk och kastades in i en nischad nöjes företagsekonomi linje. Jag kunde inga av de sociala reglerna. Tydligen så var man mjäkig om man var trevlig osv. Det kändes som att komma till en annan värld. Som grädde på moset så hade jag och Emme lägenhet långt utanför Hultan vilket gjorde det besvärligt att "komma in". För tydligen måste man hänga mycket för att bli bra vänner. Jag valde hästarna den gången. Studierna kändes flummiga och som något man kunde klara sig utan för att utföra tilltänkt yrke.

Jag kom hem och började min hästfysioterapeut utbildning. Där tänkte jag att kanske skulle det vara lättare att få vänner när man har ett gemensamnt intresse. Istället blev jag skadad för livet(med glimten i ögat ladies), jag skulle hädanefter alltid vara rädd för hästfolk. Alla på utbildningen var vansinnigt besserwissriga, varje samtal blev alltid en duell om vem som kunde mest, gjorde man inte si eller så var man idiot och jag kände mig kassast i världen samt livrädd. Jag menar shit, ska man skita i hästarna då och släppa ut dom på fjället om allt bara är skit? Ska bara högt utbildade hästviskare få ha häst? Man måste väll ändå få lära för att bli bättre? Nej det var inte roligt, jag slutförde utan slutprov då jag tyckte jag var så jävla kass.

Iochmed att hästfolk verkade vansinniga och att man skulle vara Häst-einstein för att kunna hålla på med djuren så tänkte jag att det var nog något annat ändå. Jag skulle behöva få bli en bättre, nyare människa som hittade sin plats i livet. Så jag stack till Kalmar och efter första dagen visste jag att det var skit. Men den här gången fanns det trevliga människor, fantastiska, roliga och intressanta människor. Trots det hittade jag inte min plats, studierna kändes sådär. Inte svårt, men inte motiverande eller inspirerande. Jag blev sjuk.. hittade inte min plats någonstans. Skulle det vara så i 50 år till, skulle jag aldrig få ha magiska upplevelser med goda vänner. Jag var så låst i den romantisering och det livs idealet att jag tömde mig själv. För jag passade ju inte där.

Nu kan jag se att jag har haft och kommer ha "magiska stunder" med mina fina vänner. Jag älskar mina vänner och är så tacksam över att dom är i mitt liv. Jag har också lärt mig att ingen annan kan eller får påverka vad jag tycker är roligt och vad jag vill hålla på med under mitt liv. Jag sätter upp mål själv och jag gör det på min nivå. Och det är okej. Det är okej att göra annorlunda. Det är okej att vara annorlunda.