och det var inte alls nice.
Distansen hade öppnat mitt hjärta, tro fan att jag gillade pojkvaskern. Jag kunde känna det och bara det, utan den där kvävande känslan av otillräcklighet och hopplöshet. Så jag kom hem, tänkte att kanske fanns det en chans att han gillade mig med. Greppade tag i det lilla mod jag hade samlat på mig och stakade fram; "Det var en jäkla resa och jag har saknat dig typ massor".
Det är tyst ett tag och sen säger han, helt oberörd; "Fan vad nice."
och jag kände bara så här:
