Och jag kommer aldrig få nog

Jag är en mesig karaktär i en dåligt skriven berättelse om något som är så långt ifrån kärlek man kan komma. Jag tror den handlar om självhat egentligen. För en lördagkväll står jag vid en bar och han kommer fram, håller om mig och kysser mig. Detn är väl fint eller hur? Sedan går han och vi bör ses senare under kvällen, ja nästan precis så läggs det upp. Man kan då tänka sig att det är en storslagen scen som ska utspela sig med hjärtan som hammrar i takt och eldiga blickar. Istället utspelar sig ett stelt samtal när han sitter med en grupp människor, han ser på mig som att jag vore spetälsk och alla märker det. Så jag ursäktar mig och de tycker synd om mig, vill att jag ska stanna men jag går. Träffar folk, hör om deras livsöden blir erbjuden ett discohångel ute i den höst råa natten av en  snygg lång man som ser ut att ha världens mjukaste läppar. Men jag kan inte, jag bara kan inte det är som ett osynligt elstängsel. Jag går in ser hur han håller hennes hand, den hand som brukar hålla min. Sedan kysser det varandra så mycket att hans vän måste peta på honom för att han ens ska märka att jag är där. 2 sekunder säger jag, jag ler och skrattar. Sedan frågar jag 25 frågor samtidigt. Varför han inte bara säger att han inte vill ses, hur många han ligger med, vad jag var för något. Han är full och kan inte formulera ett vettigt svar. 
Och här är peaken för självhatet. För här står jag med han som jag vänt ut och in på mig själv för att han ska tycka att jag är tillräcklig, vilja vara med mig. Som tycker att jag är lång, har stora lår och tydligen är för pinsam för att vara med bland folk. Och jag köper allt, jag köper vätskedrivande för att inte se så tjock ut när vi ses, jag bär platta skor för att inte se så lång ut och jag går hem med honom, sover i hans säng trots att han kysste henne. 
 

Kommentera här: