tåg och tårar

jag åker 200 km i timmen, framför mig sitter en kille med hästsvans och berättar ivrigt om hur det är att lajva. Man träffas, går in i en karaktär och sedan låtsas man ett par dagar.

Jag inser då ungefär att jag nog varit på lajv de senaste 3 månaderna och jag vill bara gråta och skrika för jag gjorde min karaktär så bra. Jag var rolig och omtänksam, välklädd varje gång jag gick ut och enkel.

Nu är jag trött, utpumpad, tråkigt och har så ont i kroppen att jag bara vill döva den med vad som helst eller ta bort den helt. Jag vet inte längre om det kvittar.

Jag åker baklänges till linköping, jag ser ingenting för mina ögon är grumliga av tårar och jag borrar in nageln i handflatan för jag vägrar att gråta i en full vagn, jag kan bara inte vara så patetisk.

Kommentera här: