hanna

afterlife

30 juni 2014, 22:05

Emanuel sa till mig sista april att jag inte längre är samma person och jag hävdade bestämt att jag visst är det. Men senaste dagarna har jag fått anledning till att reflektera över det.

Jag tror faktiskt att jag egentligen är samma person det är bara det att jag släppte på mycket som jag tyckte på grund av vad de i min närhet tyckte. Jag lät mig påverkas och sedan tog jag den lätta vägen. Det är nämligen mycket lättare att vara den person man förväntas vara istället för den man faktiskt är, för det kan innebära att man måste stå upp för sig själv och kanske till och med lämna endel människor bakom sig.

Kommentera här:

Är en socialt efterbliven hästtjej vilket kan sätta mig i pikära situationer. Gömmer mig bland skönlitteratur och uttrycker mig känslomässigt genom musik. Är dock otroligt omusikalisk, älskar att klappa händer men aldrig i takt vilket är en enastående metafor för att beskriva mitt liv. Skiftar mellan att vara frustrerad, deprimerad och tillgjort klämkäck, alla sinnestillstånd resulterar i hetsätning. Missbrukar cola och ordet fest. Är lättprovocerad, hopplöst ärlig och otålig. Är inte fashionabel, äppelkäck eller gullig. Älskar Clas, katten Tarzan och choklad. Hatar rosa, blommigt och volanger. Har rekord i att köra en bil fylld med så många ballonger som möjligt. Sjunger alltid med i spanska alt franska sånger på fyllan utan att kunna ett ord. Hatar snygg-hets så mycket att jag rakade av mig håret. Har Cat stevens - The wind som personligt soundtrack