För alltid älskar jag dig
En liten text om avslut
Till den av alla människor i mitt liv som jag älskt innerligast, min bästa vän, min undebara älskade Emanuel.
" Skit är skit sa Christian Falk i sitt sommarprat, allt går inte och ska inte romantiseras. Som avslut, det finns inget vackert i ett avslut. Bara smärta och sorg, sådär så att det sticker i kroppen, river och bultar.
Det har gått 11 månader och du säger att inte kan, du kan bara inte längre. Du kan inte ha mig i ditt liv längre, varken som en av huvudpersonerna eller som statist. När du säger det skriker jag åt dig, skriker tills min röst brister. Jag skriker att du inte bryr dig, att du aldrig brytt dig, jag skriker alla bokstäver i alfabetet för vad mer kan jag göra. Jag ser hur du ramlar iväg från mig, från min värld sönderslagen och trött. Och jag kan inte göra någonting förutom att skrika.
För hur ska jag kunna låta dig gå, du som verkligen sett mig, hållit min hand och torkat mina tårar
Du hittar en lucka mellan mina primalskrik och säger: Det är klart jag bryr mig, det fattar du väl ändå?
Det gör jag också innerst inne, det är ju därför det gör så jäkla ont och är så svårt. För att vi bryr oss.
För sen inser jag också att det handlar inte om mig och vad jag behöver, det handlar om dig. Det är du som tog fallet, det är du som måste få läka och det är du som måste få bestämma. Det är jag skyldig dig.
Sedan blir det tyst, det är allt, inte mer eller mindre. Bara tyst och mina tårar är slut för längesen."
