Fina Emanuel har varit här ett par dagar. Låter som någon god vän när man skriver det så, fina Emanuel är en av mina närmaste och finaste vänner och min stora kärlek. Ibland tänker jag att jag minsann ska skriva ett inlägg om Emanuel och mig, om allt det där fina. Men inga ord är stora nog och allt skulle bli en enda röra. Den där vilsna, spektakulära tiden efter gymnasiet som kan bli sådär stormig har vi tagit oss igenom tillsammans. Det var prövande, jag var så nära döden man kan komma och jag var en pinne i arslet. Jag har tappat bort mig själv och hittat tillbaka, jag har förlorat och vunnit i mitt liv, jag har haft så många olika drömmar och jag har varit rädd för att dela dem. Dem och allt annat i mitt liv. Genom allt det där har få saker varit konstanta, Emanuel är en av dem om man får vara så ful och relatera till saker. Man tror att man vet vad kärlek är när man är yngre, enligt många papper är jag ju fortfarande ung även om det inte alltid känns så, men den kärleken lever i en felfri värld och blir snabbt i frågasatt när det blir besvärligt, den är full av rädsla och osäkerhet, ytliga förväntningar på varandra men visst det finns mycket fint och jag kan bara utgå från hur jag upplevde den. Min kärlek till Emanuel är obeskrivbar, en annan dag ett annat år kanske jag mognat och kan sätta ord på de.
Min andra kärlek hämtar vi om en vecka och jag kan knappt bärga mig. Jag gjorde det "förbjudna" och blev stört förälskad i honom första gången jag såg honom och även om han ibland varit en pinne i rumpan så älskar jag honom helt fruktansvärt mycket. Sådär så man börjar lipa med tanken på att förlora honom. Lite töntigt kan tyckas men okej, jag är en stolt hästnörd och klasse älskare. Det är lugnt! ;)
Min lilla sagohäst! Bild från www.eastmountain.nu
