något nedskrivet

"Det är ett litet men hemtrevligt hus jag kliver in i, en trasmatta på hallgolvet som är av trä. Jag står på stadiga ben och liv i min blick, ingenting är som när det var vi. Du är allt som jag kommer ihåg att du var, tillbaka till han som vågade älska. Han som var älskvärd. På en pinnstol med ful dyna kryper jag ihop, mina långa ben är åt alla håll och kanter, den klassiska dricka kaffe ställningen. Vi pratar om allt vi sett och varit med om, människor vi träffat och självklart minnen från en tid som inte längre känns verklig. Mitt hjärta är fjäderlätt när jag går mot hallen, vi har äntligen hittat ett sätt att samexistera utan hårda ord och tårar. Men så känner jag din blick i ryggen, jag vänder mig trevande om och möter den. Förskräkt, förtjust och förfärad. Du lutar dig mot mig och tar stöd med handen mot väggen, som om tiden stannat och slagit knut på sig själv. Alltid då när du lutar dig fram vaknar jag med paniken i bröstet, stirrar och hatar att du hemsöker mina drömmar."

Kommentera här: