hanna

Det är snart 3 år sedan jag snubblande hämtande mitt slutbetyg och åkte på flaket med plakatet i näven genom byn som vi älskar att hata. Man skulle känna frihet och äventyrslust, så var det bara. Så var det sagt. Jag kände förvirring. Under hela mitt liv hade jag haft hästarna. Hästarna och skolan. Så efter att skolan tog slut bestämde jag mig för att hästar och Hanna Jönsson inte var meant to be. Kanske fanns det ett annat liv som var mitt. Där jag skulle passa perfekt, det skulle vara lite soligare, jordgubbarna lite sötare och rosa liter mer rosa. Nu i efterhand vet jag bättre, men jag tänkte ändå dela med mig om 3 stormiga år. Mina eftergymasiala studier som höll på att sluta riktigt jävla illa.

Att vara riktigt jävla dyngfull är för mig som det är för endel att gå till kyrkan, att komma till en fristad där man får syndernas förlåtelse och vägledning. Nåja, vägledningen var oftast suddig och på alla fyra men ingenting kändes svårt och hopplöst. I fyllemansland var jag  president och prinsessa. Försmaken för livet som kalaspingla kom under 3 veckors bartenderutbildning ungefär 2 månader efter studenten. Men festen brakade lös på allvar våren 2010 efter att jag kommit hem från Hultsfred. Kvällarna blev så många och så suddiga så de flöt ihop till en. Jag kommer kanske ihåg en eller två festkvällar från 2010. Jag valde bort en tävlingsdag och söp nästan bort mitt förhållande istället. Att få dränka sig själv, det var lockelsen. All kritik och självhat bubblade bort med kolysran i groggarna. Vem brydde sig om hur man såg ut, försökte man se sig i spegeln var det ändå två versioner som glimtade tillbaka. Var det bara elände? Tänker ni då. Nej självklart inte men anledningen var eländig och självdestruktiv. Framför allt feg. Men visst under alla fylleslag träffade man de mest orginella människor man kan tänka sig och det var endast under de kvällarna som jag kunde nå lyckan. Det var bara att plocka ner den. Eller dricka upp den.

Ett liv som partyprinssea målas upp som äventyrligt, lite creddigt och för människor som inte sitter på soffan och fredagsmyser. Man är lite mer, lite roligare, lite mer spännande. Ja ni fattar galoppen. Men festen tar slut och då sitter man där med sin olycka, sin ångest och lite spritfet. Och lyckas man inte bli kalas utan att man får dras med den elaka slynan i ens huvud som hatar en mest av allt, hela kvällen. Då kommer sneingen. Man märker att dansgolvet är tillför tjejer som likaväl kunde varit nakna och killar runtom som drar i kuken tills sen blir röd. Det är en köttmarknad utan desslike. Det var det ända jag kunde se tillslut och där såg jag inte min plats. Så när jag visste vad som förväntades av mig ute på krogen kunde jag inte längre dränka mig i sprit. Jag blev bara fetare och fattigare. Mitt paradis var uppdrucket. Räddningen kom våren 2011 då jag flyttade bort från alla de förväntningarna och idealen. Om jag hade gjort annorlunda, om jag har vansinnig ångest över min tid som okrönt partyprinsessa? Nej, jag hade kul. I världen jag levde i då hade jag roligt tills allt kom ikapp mig. Det var inte min värld, så är det bara. Men utan den hade jag inte varit där jag är idag, kanske hade jag inte varit jag.