Magin med musik och ett sidospår
När jag var 16 eller 17 lyssnade jag stumt på Jimmy Eat world(fortfarande men inte i samma utsträckning). Jag minns att jag var väldigt osäker på den tiden, men ändå mer lättsam. Jag hade lätt för att leva i nuet, all den här "snart är vi 30, alla är redan gifta och har barn" stressen tror jag inte ens hade blivit tänkt.
Jimmy Eat world skrev en låt den heter 23 kort och gott. Den är allt vad som är att vara 16 för mig. Den är hela sommaren 07, den har allt jag aldrig vill glömma och den ligger nära mitt ruttnande hjärta. Hade jag kunnat hade jag haft "23" känslan jämnt. Hade jag kunnat hade jag varit 16 jämnt.
Det är något med att bli äldre, jag vet att i stallet så var åldrandet lika med hopprädsla. Ju äldre någon blev ju mer hopprädd den. Man jag inser ju nu att det inte bara är inom ridningen man blir mer rädd för varje år(månad). Det är generellt, generell rädsla för allt. För att ta fel beslut för man har ändå bara 3 dagar ish kvar att leva så skulle det bli fel är det kört, att misslyckas, att plötsligt vara någon det aldrig var tänkt att man skulle vara, att man ska bli ensam, att ätandet av ens känslor ska visa sig i spegeln, att man aldrig kommer få se mer än norrlands trista tallar eller att man alltid kommer leva på existens minimum.
Vad hände med äventyslysten, var hände med impulserna(som mest troligt var baserade på alla hormonsvärmar) eller det öppna och vågade.
Jag ska iallafall avsluta mina kurser till Equiterapeut utbildningen idag och bara vara en dag till.
"You'll sit alone forever If you wait for the right time
What are you hoping for?
I'm here I'm now I'm ready
Holding on tight"
