det här med livet

egentligen är allt bättre än någonsin. klas hoppar fantastiskt bra, jag är sysselsatt på dagarna och har bara 20 kg övervikt istället för 50. Men, tänk om det inte fanns nå men.. Men jag har sökt skola, långt bort från min bästa vän, min person, min emanuel. ni som inte vet, jag och emanuel har spenderat iprincip varje dag tillsammans sen vi blev tillsammans, bortsett från mallorca och nu sundsvall. Vi lever i symbios jag och emanuel.

Emanuel räddade mig, jag höll på att drunkna och pojken med det krulliga håret och det stora hjärtat fiskade upp mig. Emanuel har plockat ihop mig och gjort mig till så mycket människa jag någonsin kommer bli. En del kanske inte tror att jag älskar min emanuel så mycket som jag gör då vi har en rå humor,chargong, whatever, jag är ingen sagoprinsessa men ja jag älskar honom mer än allt, det är skrämmande  att ge sitt hjärta till någon och jag är väldigt vakande om det men min emanuel är tålmodig. Han blir inte rädd, han lämnar mig inte.

Och idag saknar jag honom oerhört, mer än vanligt. Jag längtar till sommaren, jag längtar efter att hålla hans hand medan vi på tryggt avstånd granskar världen, jag längtar efter att få somna i hans famn och leva i våran perfekta värld vi byggt upp och som vi kämpar så hårt för. 

Nu ska jag däremot sova och skita i hösten som ändå är så långt bort. För snart är det sommar och sommaren är våran, det har den alltid varit.

Kommentera här: